Då jag vaknat vid 05-tiden på måndagen efter en natt med inte allt för mycket sömn, både på grund av nervositet och förväntan då detta var min första utlandsresa med kamrater i Motståndsrörelsen och jag inte riktigt visste vad jag kunde förvänta mig, så var jag ändå förvånansvärt pigg. Att jag var så pass pigg trots minimalt med sömn berodde nog troligen på hur mycket jag sett fram emot resan.

När jag klivit upp och gjort mig redo så påbörjas resan mot Helsingfors, en ungefär 20 timmar lång resa den väg vi planerat att ta. Längs vägen till båten plockade vi upp kamrater en efter en tills bilen var fullsatt, vilket givetvis ledde till att det blev allt trängre, men även till timslånga diskussioner med kamrater man inte träffar alltför ofta annars vilket var ett trevligt avbrott från vardagen.

Nästa del av resan skedde via färja där de som inte ätit längs vägen väljer att äta middag, något som enligt uppgift ska ha varit väldigt välsmakande.

Sedan var det dags att bege sig till våra hytter där samtalen fortsatte i ytterligare ett par timmar innan det var dags att sova. Bland annat diskuteras vilka som gjort resan tidigare och vilka förväntningar man bör ha baserat på tidigare år.

Ankomst till Finland

Väl framme i Helsingfors möts vi upp av den kontaktperson vi senare ska spendera natten hemma hos och lämnar av vår packning.

Därefter är det dags att gemensamt bege sig in mot de centrala delarna av Helsingfors för att äta lunch och sedan delta i två olika demonstrationståg.

Den första demonstrationen anordnas av Suomi Herää (Finland vakna), en etnonationalistisk organisation som samlat hundratals demonstranter.

Under denna demonstration skymtas endast en skara av 5-6 tragiska filurer som jag fick förklarat för mig var maoistiska utbrytare från Antifa som lämnat på grund av olika syn på kriget i Ukraina. I övrigt syns inte många motståndare till utan det hela flyter på något oerhört lugnt. Jag vill minnas att jag funderade över vart ”rödingarna fanns någonstans”, dessa visade sig dock ogärna varken nu eller senare.

När sedan demonstrationståget är framme vid finska riksdagshuset hålls några tal. I en intervju som gjordes av Nordfront med Tapio Rantanen kan följande läsas:

Talens innehåll handlade mycket om Finlands självständighet och om hur finländare ska definiera sig själva som etnisk grupp. Den viktigaste delen av att vara finsk är blodet.

Jag själv hade svårt att uppfatta något av detta då jag inte kan finska. Något som dock var uppenbart trots språkförbistringar var att uppställningen och talen utstrålade en väldigt mäktig känsla.

Framför en gigantisk stenbyggnad med långa stentrappor längs hela framsidan ställde fanbärare upp sig. En bit upp för trapporna i mitten står ett podium med tält över ytterligare fanbärare och en stor LED-skylt med Suomi Herää:s symbol.

Sedan var det dags för merparten av åhörarna att gå mot samlingsplatsen för det stora 6.12-tåget. Jag och en del andra går dock en annan väg då det är tal om att Antifa tidigare år försökt blockera den väg som är planerad och vi skulle därför försöka genskjuta dessa sojapojkar för att jaga iväg dem om det behövdes. Detta behövdes dock aldrig då dessa aldrig kommer tillräckligt nära.

Däremot reagerade jag över att vanliga människor var väldigt nära inpå demonstrationståget då polisen inte gjort några nämnvärda försök att ens spärra av de centrala delarna av Helsingfors under den första marschen och detta är något jag även upplever under kommande fackeltåg. Stor skillnad jämfört med hur det brukar se ut hemma i Sverige.

Det följande fackeltåget som var anordnat av 6.12 rörelsen var ännu större. Gemensamt marscherade vi till den kyrkogård där man har som tradition att besöka hjältegravarna, där en av de svensktalande finländarna förklarar vad det står vid de olika gravarna.

En representerar de svenska frivilliga i finska vinterkriget, en de danska frivilliga och en annan hyllar de SS-män som stred för Finland. Jag tyckte att det var väldigt intressant att få berättat om vilka som kommit till Finlands försvar och imponerades över att det faktiskt fanns en sten också för SS-männen och ställer mig undrande till om Sverige hade låtit en sådan hyllning stå kvar om det hade varit oss svenskar de hade hjälpt?!

Vi åker sedan till den lägenhet där vi ska övernatta. Våra demonstrationer har fått förbli ostörda och kunnat genomföras på det sätt som varit planerat. Att allt gått såpass lugnt och smidigt är givetvis bra. Även om jag personligen kan finna nöje i att jaga mötesstörande kommunister på flykt, så är ju ändå självklart en fredlig demonstration att föredra!

Väl tillbaka vid lägenheten hämtas en gåvokasse med svenska matprodukter som en finländsk kamrat efterfrågat, något som var väldigt uppskattat. Jag förvånades till någon grad av att vissa av dessa produkter som man som svensk ser som en självklarhet inte ens går att hitta i ett land som ändå ligger såpass nära oss både geografiskt och kulturellt.

Inne i lägenheten var det efter någon timmes samtalande dags för lite sömn innan vi skulle åka mot färjan igen tidigt nästa dag. På färjan hem firade vi allesammans den lyckade dagen i Helsingfors med ett gemensamt julbord som Nordiska motståndsrörelsen bjöd oss deltagare på.

Julbordet var väldigt välsmakande med undantag för någon form av vegansk brownie som nära på fick det att vända sig i magen. Efter middagen var jag såpass mätt att jag fick gå till hytten och vila magen en stund.

Sammanfattningsvis gick både resan och demonstrationen väldigt bra och utan några större störningsmoment. Något jag personligen uppskattade väldigt mycket var att få bekanta mig närmare med organisationskamrater från både andra nästen och andra länder, men även att få knyta kontakter med kamrater utanför organisationen.

Jag ser verkligen fram emot att göra många fler resor tillsammans med mina kamrater i organisationen!

/ Erik Svensson